Växelbruk

Som en kontrast till det fortfarande snöblandade vädret sprudlar mina fönsterbrädor av förodlingsgrönska. Det har varit soligt mellan snöbyarna och trots att det häromnatten var -10 grader, så är utplanteringen i växthuset bara 4 veckor bort.

Till min stora glädje har mitt buskblåbär, Northblue, överlevt både vinterkyla och gått sorkarnas morrhår förbi. Kanske beroende på att jag valde att sätta busken i en stor kruka, vilket nog förvirrat sorkarna, när de inte hittat något att bita i på marknivå. Inte en enda kvist är skadad, och knopparna ser ut att vara laddade med blivande blomkraft. Är detta året som jag för första gången kommer att få skörd? Vi får se. Eftersom bäret ska vara självfertilt så ska det klara sig utan korspollinering.

Allt mer av mina odlingslådor tinar fram och jag fyller dem vartefter med uppkrattade löv. Löven får blandar jag ner i fjolårsjorden tillsammans med gödsel i varierande mängd beroende på vad jag ska odla.

Växelbruk var något jag hörde talas om tidigt i min ”odlingskarriär” men tog inte större notis, utan lät planeringsglädjen gå före- vilket ledde till varierande resultat, och förekomst av morotsfluga. Nu är det däremot något jag är väldigt noga med. Eftersom jorden på gården är av det magrare slaget, så får jag vara noga med att den, jorden alltså, inte blir trött. Dessutom dansar skadedjuren lyckosalsa ifall de får tillgång till samma slags plantor på samma ställe år efter år.



Peppar som peppar inför utflytt.

Fetast jord med ordentligt med gödsel får mina kålväxter, squash och purjolök. Året därpå kan samma odlingsplats användas till morötter, sallat, persilja, kryddor. Därefter återför jag näring till jorden genom att odla kvävebindare såsom ärtor och vackert blommande gröngödslingsväxter. Nu är det vanliga att 4 årig växtföljd ska råda, men hitintills har jag klarat mig bra på tre. Kanske är det något som något ilsket skadedjur eller hungrig mikroorganism drar nytta av, men hitintills har det fungerat bra. Peppar, peppar…