En natt i maj.

I Astrid Lindgrens saga " En natt i maj" är det en liten älva som kommer in i en liten flickas rum en majnatt när fönstret står öppet. Den trädgård som för mitt inre öga bredde ut sig i den fiktiva majträdgården har fått gestalt under mina händer. Det som fattas är äppelblommen, som jag får vänta på tills i juni. 

Den lilla älvan i sagan hade förlorat sin klänning som hon behövde till älvkungens bal. Tänker när jag går runt bland mina narcisser att den älvprinsessa som kommer förbi min trädgård inatt, kan välja sig en klänning bland dessa blommor. Kanske en klargul med volang, eller en i gräddvitt med klockad orange tyllkjol.

Stilla vaknar våren

I skydd från nordanvinden.

"

Du rara ört som ej din like
I färg, i glans, i täckhet har,
Bland all din släkt i Floras rike
Din fägring mest mitt öga drar" ( HC Nordenflycht)

Hedvig Charlotta betraktade sin hyacint på 1700-talet. Kanske även hon gladdes, men även fascinerades av den bräckliga förgängliga skönhet som den representerade. 

Detta år då jag satsat mer tid och energi  än tidigare på mitt odlande visade sig  våren bli en gäckande chimär. Maj har bjudit ungefär samma väder varje dag. Kalla nätter med klara mornar som övergår i en dag där isande vindar driver in snömoln mellan de korta stunderna av värmande sol. Allt ännu fruset. Inget ännu grönt. Tjäle i mina odlingslådor. Is på trappen på morgonen. 

Ryska blåstjärnor.

Varje dag dock något nytt. I korta stunder av solglimmer så värmer solen med all sin styrka, och då lockas mina första lökväxter i blom. En liten stund i kvällningen, kan jag stilla betrakta dem. Njuta av deras skira styrka i majkvällen. Kanske ser jag dem tydligare nu, när all annan grönska dröjer. Kanske har jag aldrig sett dem så tydligt som detta år- och de förtjänar att uppmärksammas.

"På dina blad Naturen spelar,
I konst, i prakt hon yttrar sig,
Den fina balsam-lukt du delar,
Förnöjer och förtjusar mig. " ( HCF)

Gyllne droppar i myllan.

Botanisk krokus.

Trängsel på trappen.

Några ord

Solvägg
och
kallnätter.




Blomfärg
 mot
snövägg.




Nygrönt i
växthusvår.



Löksnår i planteringskö.




Sallatsmix i
växtläge.

En handfull av tankar

En handfull med grönt till varje middag, och händerna fulla med odlingsfixande. Det tar tid att utmana årstiden och nattkylan. I huvudsak så försöker jag odla ekologiskt och i samverkan med jord och återbruk. Dock så stämmer min odlingsfilosofi inte överens med hur jag bedriver min odling i april och mars. För att göra det möjligt att skörda min bukett av rädisor så använder jag både energi och materiel som jag normalt sett inte släpper över tröskeln till mitt växthus. 

Iznik har flyttat ut i miniglashuset

Energi genom den el som ger den tillskottsvärmen om natten, och plast i miniväxthus och odlingslock. Visst hade jag kunnat skapa en varmbänk med naturliga medel, men ett påtagligt hinder är bristen på organiskt material. Hela gården är täckt med meterdjup snö, och även hönsens gödselhög och komposten täcks fortfarande av nyfallen snö var och varannan morgon. 

De små växthustälten i plast hjälper mig att spara energi, genom att den mängd el som behövs för att värma den begränsade luftvolymen blir mindre än att värma hela växthuset. 

Skottat en luftspalt utanför växthuset.

Tomater i artificiell sommarvärme

Så är det värt alla resurser som ligger bakom min näve med rädisor? Ja, det kan ju förstås diskuteras, men min familj har iallafall grönt på varje middagsbord och frukostmacka, utan att behöva åka 5 mil tur och retur till närmaste affär. Från tidigare år vet jag att vårt behov av köpta grönsaker istort sett kommer att försvinna inom några veckor, och vår konstgjorda lilla oas 20 meter från dörren kommer att leverea basen till våra måltider.

Inom några veckor kommer vårens käftsmäll, och då ska jag gå loss på mina högar med kompost och gödsel, medan jag packar undan plasttillbehören till nästa vår.

Inplastad blomsterfägring

Att vara där jag är!

Tittar vidare på ännu fler gamla avsnitt av Garderners world på tuben. Engelska trädgårdar som är fyllda av julrosor, narcisser, primulor så här i april.  Jord som är lucker och väldränerad utan antydan till rotogräs redo att fyllas med vårladdade perenner.  Trädgårdsmästaren som med lugna och trygga händer skolar om skira frösådder till småkrukor där den hemgjorda kompstjorden siktas ner i luftiga lager. En kopp te på det!

Fyll av romantiserade bilder av aprilträdgården stövlar jag iväg på min smala snöstig till växthuset, där insteget fortfarande är en meter iskana ner till dörrnivån. Glatt kan jag dock konstatera att min långfredagsådd har grott i min välisolerade låda och att de första rädisorna börjat tjockna vid basen. Känslan från välordnad omskolning i rustik trädgårdsbod någonstans på engelsk landsbygd finns med mig när jag tar tag i att låta mina pensépysslingar flytta till större bostad. Och det är då det händer! En doft av jord och grönt bryter fram i det soluppvärmda växthuset. Där och då betyder snövallen utanför isolerplasten ingenting- för i min trädgård syns den första blomknoppen bland mina fröodlade penséer. Jag odlar- och är- mitt i vinterlandskapet- med solen, doften, jorden och allt!

“She turned to the sunlight...

Continuous as the stars that shine...

 ...and shook her yellow head,
And whispered to her neighbor: 
   "Winter is dead.” " (A.A. Milne)


Härmed deklarerar jag att vintern är slut (håller tummarna och hoppas) och våren är här. Idag fylls mina ögon av grönska och mängder av narcisser har öppnat sina knoppar.

I den grekiska myten förälskar sig ynglingen Narcissus i sin egen spegelbild. Sittande vid vattenkällan tynar han sakta bort och förvandlas tillsist till en narciss.

Kärt barn har många namn. ( Ja, om Narcissus var ett kärt barn vet jag inte, men blomman som uppkallats efter honom har fått många namn.) Påsklilja, pingstlilja och trädgårdsjonkvill.

She wore her yellow sun-bonnet,
She wore her greenest gown;
She turned to the south wind
And curtsied up and down. (Milne)

Narcisser, som är lökväxter, är en tacksamma följeslagare genom maj och juni. Har ingen annan växt i min trädgård som uppvisar samma stamina när det gäller att överleva allt. Växer under snö och is. Blommar troget år efter år. Äts inte upp av varesig sorkar, harar eller rådjur. Uthärdar frostnätter och slätregn. Kort sagt riktiga fighters.
Har i runda slängar 20 olika sorter i min trädgård och de bildar bland annat första försvarslinje runt rötterna på mina fruktträd och glädjer mig genom vårkvällarna med sin trogna återkomst år efter år.


Kan inte annat än att instämma med William Wordsworth som i dikten Daffodils beskriver minnet av vårens narcisser. Hela året bär jag med mig minnet av deras solskimmerspeglar som lyser upp i rabatter och grässlänter.

For oft, when on my couch I lie ( Alltså när jag slappar på soffan)

In vacant or in pensive mood, ( Typ lite halvslappt smygsovande)

They flash upon that inward Eye ( då kan i tanken det lixom poppa upp,)

Which is the bliss of solitude; ( vilket är typ himla bra och typ rätt schysst,)

And then my heart with pleasure fills, ( sånt som gör ticktacken glädjefnattig)

And dances with the daffodils. ( och gör att anden typ skuttar runt med påskliljorna.)

Att bli till i varje ögonblick

Att använda trädgården som metafor för livets olika skeenden, för lärande, för livskraft, för förgänglighet... Beprövat och gjort.
Min trädgård får mig att minnas mig själv. Att i tysthet försjunka i trädgårdsarbetets kreativa kravlöshet. Min plan är inte klar. Jag undviker det som kräver stenhård sturktur. Växandet vill jag inte styra, och vädret bestämmer takt och tempo.

Ljus och rymd i zon 7

Någon frågade mig, " Är du en sån där trädgårdsmänniska?". Ett artigt svar kanske jag gav, men inget svar som var mitt. Är jag en trädgårdsmänniska? Vad är det? I ett annat sammanhang kom jag i dialog men en person som utifrån sin politiska övertygelse ofta talar om grupper av människor. Sätter etiketter och tillskriver identiteter utifrån olika kriterier. Många etiketter som slutar på -ism. Tydliga gränsdragningar och med många negativa tillskrivningar gällande vad dessa grupper hade för egenskaper. Ett oroväckande synsätt i mina ögon. För vad är vår identitet? Är vi eller blir vi? En tankemässig språngbräda mot varandet och tanken om vem som äger mitt jag. Behöver vi definieras, indelas och etiketteras för att vara?

Inga nya tankar. Goethe använde ofta blir istället för är. Inte för att jag plötsligt är djupt imponerad av "Den unge Werther" och hans lidanden, men i virveln av facebookströmmar och konsumtionsmarkörer är det vilsamt att litteraturvandra.

Tankar som inte annars hinner bli tänkta, snirklar sig fram medan skottkärran fylls med fjolårslöv. Några hinner även tänkas klart medans jag sitter på bastutrappen och ser sångsvanar avteckna sig mot granskogen på sin väg mot sjön, vars is precis har försvunnit.

Imorgon ska jag se vart jag och Goethe hamnar. Hur min trädgårdsodling kommer att bli denna sommar vet jag inte säkert. Dock kommer jag att vara där- och bli till i varje ögonblick.

Nakna trädgårdsivrare och rödmålade kelter.

Fick via facebook tips om att det drar ihop sig till World Naked Gardening Day. Precis i samma veva så dimper det in tips om den keltiska högtiden Beltane. Även den firas tydligen företrädelsevis utan kläder på kroppen. Dock gärna rödmålad...  Överväger hurvida det kan vara klokt att delta in något av ovanstående. Det klart att årstiden ur myggsynpunkt är perfekt, dock går mina tankar till att det bara är två dagar sedan sista snöstormen. Undrar just om det räcker med att fira i växthuset.
Skämt åsido. Våren engagerar. Trädgårdar engagerar. Många sätt att njuta av den livskraft som knakar sig fram genom den frusna marken. Mitt sätt blir idag att ställa iordning hönsgården och avnjuta kaffekoppen från den nyframplockade solstolen, som är placerad i hörnet där marken börjar skimra i gröna och blommiga nyanser. 

Längtans blommor.

Överallt och i sortvariationer. Förgätmigej.

Det är vid morgonrundan i min trädgård jag ser allt det nya. Just i de första timmarna av dagen som är fulla av förväntan och tillförsikt. Då allt väcks av den stigande solen och all energi finns lagrad i gryningens stora inandning. Sen går dagen i vindbyar och växlande sol. Hetta över mörk mylla och ibland strilande strömmar av regnvått. Därefter, i kvällningen, kommer stillheten tillbaka. Rofylldheten som gör att allt syns och går att se. Dofterna samlas åter och aftonen vibrerar av myggornas sång. Sommarkvällen i min trädgård är mättad och min.

Liljeblommande tulpan i juni 2014.

Trädgården i litteraturen

"Den som äger en trädgård och en boksamling saknar inget", är en variant på ett citat av romaren Cicero. Nog för att jag alltid älskat att läsa, men att sitta på en egen samling är inget för mig. Ting tar tid… Dock har mitt intresse fångats av en nyutgiven bok, och jag vill understryka att jag i övrigt är svårimponerad av trädgårdsböcker. Kanske för att de färggranna bilderna på välväxta buskar och blommor sällan visar vad som går att realisera i min ”zon”.

Just ja, boken. Ronny Ambjörnssons "Den hemliga trädgården" ser ut att trava runt, inte bara i den fysiska trädgården, utan vandra iväg med läsaren in i trädgårdens föreställningsvärld. Min nyfunna vän Epikuros nämns, vilket genast smickrar mig med igenkänningens uppmärksamhetsfångande effekt. Att författaren är idéhistoriker gör boken ytterligar intressant för mig. Det var länge sedan jag tog mig tid att få sällskap i mitt filosoferande från historiska kändisar såsom Boccaccio, Platon och Swedenborg. Det är liksom en skön kontrast att få jämföra och fundera över min trädgårds betydelse i relation till tankar tänkta hos florentinska humanister under 1400-talet. Alltid uppfriskande att dra upp huvudet ur snödrivan och låta några tankar testflyga för att sätta perspektiv på tillvaron.

 Bokläsarväder!

Har ännu inte läst hela boken, men bara en sådan sak som att trädgården beskrivs som en metafor för magi och utopi samt en plats för såväl kaos som ordning, ja då är jag helsåld. För närvarande lånas boken på biblioteket, men det är väldigt nära att jag ändå kommer att utöka min boksamling och hedra Cicero så att denna bok och jag får en något djupare bekantskap.

Humanist eller frossare?

Efter en period av mycket jobb, och väldigt lite filosoferande och sommarodlingsplanerande har så den efterlängtade påskledigheten landat i mitt hem. En långfrukostmorgon med vedspisknaster i bakgrunden är bästa återhämtningen, samt en ohemul mängd påskgodis. Mandeläggen, som i smak passar perfekt till ytterligare kaffekoppar, hjälper mig att lösa korsordet där hedonist ska användas som synonym till ordet livsnjutare. Behövde faktiskt konsultera Google, och fick på köpet lite lärdom om Epikuros. Denne filosof ska ha haft en sammanslutning som benämnts Epikuros trädgård, och genast är mitt intresse fångat. För Epikuros ska lycka ha varit frånvaro av smärta och rädsla. Så långt är jag med och gör genast paralleller till min, av arbetsveckan smärtande nacke, som idag läks av njutningen i ledigmorgon vid köksbordet. När jag sedan kommer in i den del av texten som säger att Epikuros varnade för överflöd och frosseri, ja då sneglar jag lite på min hög med påskgodis. Aj då! Jag som precis började känna mig som en självklar medlem i det humanistiska sällskapet i Epikuros trädgård. Smäller igen datorn, återgår till korsordet, godiset och frossandet.

En annan typ av livsnjutning.