Trädgården i litteraturen

"Den som äger en trädgård och en boksamling saknar inget", är en variant på ett citat av romaren Cicero. Nog för att jag alltid älskat att läsa, men att sitta på en egen samling är inget för mig. Ting tar tid… Dock har mitt intresse fångats av en nyutgiven bok, och jag vill understryka att jag i övrigt är svårimponerad av trädgårdsböcker. Kanske för att de färggranna bilderna på välväxta buskar och blommor sällan visar vad som går att realisera i min ”zon”.

Just ja, boken. Ronny Ambjörnssons "Den hemliga trädgården" ser ut att trava runt, inte bara i den fysiska trädgården, utan vandra iväg med läsaren in i trädgårdens föreställningsvärld. Min nyfunna vän Epikuros nämns, vilket genast smickrar mig med igenkänningens uppmärksamhetsfångande effekt. Att författaren är idéhistoriker gör boken ytterligar intressant för mig. Det var länge sedan jag tog mig tid att få sällskap i mitt filosoferande från historiska kändisar såsom Boccaccio, Platon och Swedenborg. Det är liksom en skön kontrast att få jämföra och fundera över min trädgårds betydelse i relation till tankar tänkta hos florentinska humanister under 1400-talet. Alltid uppfriskande att dra upp huvudet ur snödrivan och låta några tankar testflyga för att sätta perspektiv på tillvaron.

 Bokläsarväder!

Har ännu inte läst hela boken, men bara en sådan sak som att trädgården beskrivs som en metafor för magi och utopi samt en plats för såväl kaos som ordning, ja då är jag helsåld. För närvarande lånas boken på biblioteket, men det är väldigt nära att jag ändå kommer att utöka min boksamling och hedra Cicero så att denna bok och jag får en något djupare bekantskap.