Kaosodling

Har tittat runt lite bland trädgårdsbloggar och sett vilken ordning som råder. Det är prydliga rader, välmöblerade växthus och prydliga pallkragar. Javisst är det trevligt med en vacker köksträdgård med välrensade gångar och rediga bönstörar, men riktig så ser det inte ut hos mig.  Jag föreställer mig att oerhörda mängder tid måste ägnas åt att hålla kvickrot, vattarv och svinmålla stången, sockerärtorna otrasslade, växthusglasen välputsade och sommarblommorna daggfriska. Tid som jag bättre behöver till att filosofera lojt svängandes i hängmattan. Har därför hittat min egen odlingsstrategi. Själv kallar jag mig kaosodlare. Maxat med grönsaker med minsta möjliga ansträngning. Jag vill ha många sorter, mycket smaker, krispiga konsistenser, frestande färger, ätbara blommor, knapriga rötter, kryddiga blad och överraskningar mellan raderna. Försöker hålla ordning i leden, men om jag får chansen så blandar jag vilt i mina odlingar. Trots bristen på estetik så kan vi självhushålla med grönsaker från maj till oktober och potatisen räcker fram till våren. Sommarfrukosten förgylls av bärskålar med havtorn, smultron, saskatoon, och vinbär. Sommarlunchen innehåller sallad i olika färger och former, flera sorters gurka och sockerärtor i gult, lila och grönt. Sommarmiddag blir det av ungsbakade primörer och grillade tomater och squash.

Ja, och så var det ju förstås hönsen. Visst vore det rationellt och praktiskt att hägna in hönsen...men det harmonierar inte med kaosodlaren inom mig. Jag stängslar istället in mina grönsaker och låter hönsen gå fritt. För endera parten behöver sitta bakom galler. Skyddsfängsel för morötterna liksom. Varför? Jo, den som inte har haft höns kanske inte kan ana vilken sprättkraft dessa små oskyldiga dunbärare har i sina fötter. En djup frodig mylla under några sockerärtsrankor förvandlas på några minuter till en  mullgrop där ärtrötter slitits upp av sprättande fötter och på vars botten en fluffig hönsmadam ligger och njuter med jord långt över ryggen. En pallkrage med späda rädisor och annat vårgrönt blir snabbt ett hönsspa om man vänder ryggen till. För att inte tala om de kacklande klientelets förkärlek för mask. Jag känner verkligen med gubben Pettson i sagoböckerna när han behöver stänga in hönsen för att få ner sina frön i marken. För inte behöver jag ta många spadtag i jorden innan mina stövlar är omringande av entusiastiska hönstrupper som nyfiket engagerar sig i mitt grävande. -Ka, ka, ka, kom...Hon gräver! Kackelkaos!
Viktigt för mig blir därför en hängmatta, och en hönsgård som då och då ändå får vara stängd. I alla fall tills jag hunnit få stängt runt mina grönsaker.