Gråskala

Här ska det bo morötter om några veckor.

Det står still. Kalla nätter och gråvädersdagar med ett tunt lager av nya snöflingor på morgonen som motvilligt smälter framemot eftermiddagen. En utmaning att odla i zon sju utgörs av den oerhört korta våren. I stort sett måste allt ställas iordning under några snabbt förbifladdrande sköra majdagar där vinter byts mot full sommar så fort du inte är uppmärksam. 

Tänker mig att odlare lite längre söderut har haft några veckor på sig att bygga stödramar till vinbärsbuskar, lagat odlingsbänkar, gödslat, pysslat om komposten, lagat vintertrasigt, rensat rotogräs, krattat löv, jordförbättrat och allt det där andra som går göra i plusgrader och utan snö. 

Här bodde salladen i höstas.

Jag går runt på smala framtinade remsor av frusen jord och väntar. Väntar på de där dagarna då det gäller att vara i högform. Inte helt sällan har jag ryggskott i slutet av maj. Yr av trädgårdsprojekt blir det ett släpande, krattande, bärande och bändande som inte sällan lämnar ländryggen i ett bedrövligt skick. 

Nåja, jag längtar ändå till den där kvällen med morkullor flygande över gården och storspoven tjutande bortöver åkern. Den är här nu... när som helst. I väntan på snösmältningen bjuder jag på några gråkvällsbilder från den vilande köksträdgården.

Några tappra påskliljor som vågar titta fram.

Undrar just vad jag har i den krukan?

Krusbäret Hinnonmäki i vinterpäls.

Odlingsåret 2019

French breakfast

Thalia

Den 9 april 2019 skördade jag den första rädisan i mitt växthus. Då låg snön fortfarande hög runt växthusets väggar. Inte den minsta frost hade stört min odling trots att det varit rejält kalla nätter.


När sedan vårens käftsmäll kom i maj så hände allt på en gång. Ena dagens snö, och nästa dag över 20 grader varmt och sol. Överallt grönt och däremellan färgklickar från de 24 olika sorternas narcisser som blommade.

Under maj månad fanns det mer än nog av bladgrönt och rädisor. Kunde även få de första tomaterna från sorten Vilma, som jag förodlat tidigt i kruka.

Maxat grönt 

 I varmbänkar vid växthusväggen blev det även snart ett stort överskott på sallad, men det dröjde in i slutet av juni innan de tidigaste tomatsorterna kunde ge lite bättre innehållsbalans i våra måltider.

Marmande, Alaska, Stupice, Glacier

Tomatkaos

När sedan växthusen blivit rejält varma så formligen exploderade grönskan. Försökte, liksom varje år, hinna ikapp med att tjuva och gallra men som vanligt förlorade jag mot djungeln som bredde ut sig.

Säfstaholmäpple och Hedemorahöns

Pirja

Då hösten 2018 var mild och lång så hann mina äppelträd invintra ordenligt, vilket gav riklig blomning. Årets stora överraskning var lilla äppelträdet Pirja som gav sin första skörd. Tidiga, goda och krispiga äpplen. Den absolut bästa sorten hitintills för min strävsamma samling tåliga äppelträd. Finns ett inlägg från 2015 då jag satt och valde sorten i Blomqvists äppelbok. Nu äntligen fick vi smaka.

Växelbruk

Som en kontrast till det fortfarande snöblandade vädret sprudlar mina fönsterbrädor av förodlingsgrönska. Det har varit soligt mellan snöbyarna och trots att det häromnatten var -10 grader, så är utplanteringen i växthuset bara 4 veckor bort.

Till min stora glädje har mitt buskblåbär, Northblue, överlevt både vinterkyla och gått sorkarnas morrhår förbi. Kanske beroende på att jag valde att sätta busken i en stor kruka, vilket nog förvirrat sorkarna, när de inte hittat något att bita i på marknivå. Inte en enda kvist är skadad, och knopparna ser ut att vara laddade med blivande blomkraft. Är detta året som jag för första gången kommer att få skörd? Vi får se. Eftersom bäret ska vara självfertilt så ska det klara sig utan korspollinering.

Allt mer av mina odlingslådor tinar fram och jag fyller dem vartefter med uppkrattade löv. Löven får blandar jag ner i fjolårsjorden tillsammans med gödsel i varierande mängd beroende på vad jag ska odla.

Växelbruk var något jag hörde talas om tidigt i min ”odlingskarriär” men tog inte större notis, utan lät planeringsglädjen gå före- vilket ledde till varierande resultat, och förekomst av morotsfluga. Nu är det däremot något jag är väldigt noga med. Eftersom jorden på gården är av det magrare slaget, så får jag vara noga med att den, jorden alltså, inte blir trött. Dessutom dansar skadedjuren lyckosalsa ifall de får tillgång till samma slags plantor på samma ställe år efter år.



Peppar som peppar inför utflytt.

Fetast jord med ordentligt med gödsel får mina kålväxter, squash och purjolök. Året därpå kan samma odlingsplats användas till morötter, sallat, persilja, kryddor. Därefter återför jag näring till jorden genom att odla kvävebindare såsom ärtor och vackert blommande gröngödslingsväxter. Nu är det vanliga att 4 årig växtföljd ska råda, men hitintills har jag klarat mig bra på tre. Kanske är det något som något ilsket skadedjur eller hungrig mikroorganism drar nytta av, men hitintills har det fungerat bra. Peppar, peppar…

Vårens ankomst och gurkplantering

Rysk blåstjärna

Snökämpande vildkrokus

Stilla och försiktigt träder så våren in runt min gård. Olika vårlökar sänder upp sina yrvakna små blommor. Maj inträder med en Battle Royale mellan Kung Vinter och Gumman Tö. Valborgsmässoafton firades i snöfall av den värre sorten, men maj har fått börja med soligt sinnelag. Solen har strålat och snön har runnit bort i floder av dripp dropp. Jag passade idag på att skola om tomaterna till sina sista krukor och plantera gurkor.  I år blir det Chrystal Apple, Max, Melen, Super Zagross, Djungelgurka, Miniature White och Louisa. Gillar att göra gurksallad med flera olika sorter.

 Nattens snöfall ökade på drivornas tjocklek, och min krokus fick återigen snötäcke. Solen ordnade dock upp det hela innan kvällningen.

Fler fighters

Kaosodling

Har tittat runt lite bland trädgårdsbloggar och sett vilken ordning som råder. Det är prydliga rader, välmöblerade växthus och prydliga pallkragar. Javisst är det trevligt med en vacker köksträdgård med välrensade gångar och rediga bönstörar, men riktig så ser det inte ut hos mig.  Jag föreställer mig att oerhörda mängder tid måste ägnas åt att hålla kvickrot, vattarv och svinmålla stången, sockerärtorna otrasslade, växthusglasen välputsade och sommarblommorna daggfriska. Tid som jag bättre behöver till att filosofera lojt svängandes i hängmattan. Har därför hittat min egen odlingsstrategi. Själv kallar jag mig kaosodlare. Maxat med grönsaker med minsta möjliga ansträngning. Jag vill ha många sorter, mycket smaker, krispiga konsistenser, frestande färger, ätbara blommor, knapriga rötter, kryddiga blad och överraskningar mellan raderna. Försöker hålla ordning i leden, men om jag får chansen så blandar jag vilt i mina odlingar. Trots bristen på estetik så kan vi självhushålla med grönsaker från maj till oktober och potatisen räcker fram till våren. Sommarfrukosten förgylls av bärskålar med havtorn, smultron, saskatoon, och vinbär. Sommarlunchen innehåller sallad i olika färger och former, flera sorters gurka och sockerärtor i gult, lila och grönt. Sommarmiddag blir det av ungsbakade primörer och grillade tomater och squash.

Ja, och så var det ju förstås hönsen. Visst vore det rationellt och praktiskt att hägna in hönsen...men det harmonierar inte med kaosodlaren inom mig. Jag stängslar istället in mina grönsaker och låter hönsen gå fritt. För endera parten behöver sitta bakom galler. Skyddsfängsel för morötterna liksom. Varför? Jo, den som inte har haft höns kanske inte kan ana vilken sprättkraft dessa små oskyldiga dunbärare har i sina fötter. En djup frodig mylla under några sockerärtsrankor förvandlas på några minuter till en  mullgrop där ärtrötter slitits upp av sprättande fötter och på vars botten en fluffig hönsmadam ligger och njuter med jord långt över ryggen. En pallkrage med späda rädisor och annat vårgrönt blir snabbt ett hönsspa om man vänder ryggen till. För att inte tala om de kacklande klientelets förkärlek för mask. Jag känner verkligen med gubben Pettson i sagoböckerna när han behöver stänga in hönsen för att få ner sina frön i marken. För inte behöver jag ta många spadtag i jorden innan mina stövlar är omringande av entusiastiska hönstrupper som nyfiket engagerar sig i mitt grävande. -Ka, ka, ka, kom...Hon gräver! Kackelkaos!
Viktigt för mig blir därför en hängmatta, och en hönsgård som då och då ändå får vara stängd. I alla fall tills jag hunnit få stängt runt mina grönsaker.

Äppelblom är tre fullmånar bort.

En djupgul aprilmåne lyser upp i skymingen och påsken står för dörren. Natten som gick var tio grader kall och uppfarten vid vårt hus är fortfarande helt täckt av snö. Ännu känns sommaren avlägsen, men om bara tre månader kan mina äppelträd prydas av vita blommor, likväl som vara täckta av snö.

Mina äppelträd är av härdiga sorter och många av dem kommer från en finsk plantskola. Har alltid drömt om egna äpplen och det kan ha varit ett av mina starkaste skäl för att någon gång i ungdomen funderat på att flytta söderut. Ja, för att få ha egna äppelträd alltså. Men hur som haver hamnade mina bopålar i norr, och till min stora glädje gick det hitta tappra äppelträd som klarar sig i midnattsol. Efter flera års väntan på rätt väder såväl under koppanlagsbildandet på hösten, som frostfri blomperiod och tillräckligt med värme för att få mogna äpplen, så fick jag förra hösten min första riktigt stora skörd. Den sort som klarat sig bäst och växt sig stark är Borgowskoje, på grundstam Antonovka. Därefter är det ett rött Säfstaholm på grundstam A2 som kommer in som god tvåa på härdighetsligan. Har även Leepan Meloni, Silva, Transparent Blanche och Gyllene Kitajka, men ingen av dem har klarat vintrarna så bra som de två jag nämnde först. Hade även ett Antonovka och ett Greenman, men några särdelens målmedvetna vattensorkar ändade deras levnad genom att gräva sig ner i jorden och äta upp rötterna. På våren när tjälen lossnade avslöjades de glupska gnagarnas åverkan när träden helt sonika tippade omkull.

Bilderna är från midsommarnatten 2012.

Vintern virvlar vit...

...utanför rutan och på fönsterbrädet fryser mina tomatplantor om rötterna. Lika bra att de vänjer sig direkt. Att gå mot en sommar i odlingszon 7 är ingen enkel match för värmeälskande tomater, men de sirliga små kämparna på fönsterbrädan är valda med omsorg. Med lovande namn som Alaskan Fancy, Bajaja och Polfast så vet jag att jag har sorter som klarar griniga vårnätter, snöfall på midsommarafton och frostknäppar redan i augusti. Mina framtida salladskomponenter kommer med fröpåsar med beskrivningsord som "tidig sort" " kort utvecklingstid" samt " ska ej tjyvas". För det ska vara enkelt, gå fort från blomma till färdig tomat, inte kinkas över kall jord och ändå resultera i bunkar fulla med tomatglädje. De frostfria dagarna är inte många, men däremot har vi ljuset. Ljuset som genom den korta sommarens nätter kommer att förvandla min nu istyngda trädgård till en grön explosion av växtkraft.

Chiliplantor, paprika och aubergine har redan skolats om. Har även för detta klientel haft en liten föreläsning om vikten att vara härdig, ihärdig och anpassningsbar. Physalisfröna har precis behagat gro och låg detta år och drog sig så länge innan de behagade vakna att jag nästan började ge upp hoppet. Oväntat nog har även havtornsfröna som jag tog fram ur bären direkt ur frysen börjat gro. I en skumtomtelåda spirar flitiga Lisor. Måhända kanhända har jag valt dem för sitt kärva strävsamma namn. Flitiga. Gillar klangen...

Dagen är kärv utanför rutan. En marsdag med full snöstorm och de sparsamma barfläckarna vid husväggen täcks snabbt av nya drivor. Genast nya sorkspår i snön. De har varit många i vinter och deras matförråd har med största sannolikhet berikats med mina bärbuskar, äppelträd och krokuslökar. Björnbärsbusken har redan fallit för deras vassa små tänder, och såklart, min egen glömska då jag missat att sätta på gnagskydd. När den första vårsolen värmde snön runt busken så föll de stolta fjolårsskotten avgnagda ner på marken och satte punkt för mina björnbärsdrömmar. Skulle tro att sorkarna även festat på mina hallonbuskar. Bävar något inför snösmältningen. Hur mycket har de ätit upp?

Värmer på en kaffekopp. Tittar på snövirvlarna som driver över växthustaket. I ladan ligger 11,5 nya växthuskvadrat i väntan på tjällossning och morkullekvällar. För det hör liksom till. Ja, morkullan alltså. Majkvällar då morkullan knarrar mot vårhimlen, då är jag där ute och lär mina plantor om frostkvällar och midsommarsol, om snöfall och sorkår. Kanske även om vikten av att hålla rötterna varma och andra visdomar som en tomatplanta i odlingszon 7 behöver ta till sig redan från första kvällen ute under den ljusa himlen.

Men idag virvlar snön sig tjockare mot fönstret och jag flyttar brickan med plantor närmare spisen och bort kalldraget på fönsterbrädan. Lärdomarna får vänta. De är ju inte ens omskolade ännu...