Längtans blommor.

Överallt och i sortvariationer. Förgätmigej.

Det är vid morgonrundan i min trädgård jag ser allt det nya. Just i de första timmarna av dagen som är fulla av förväntan och tillförsikt. Då allt väcks av den stigande solen och all energi finns lagrad i gryningens stora inandning. Sen går dagen i vindbyar och växlande sol. Hetta över mörk mylla och ibland strilande strömmar av regnvått. Därefter, i kvällningen, kommer stillheten tillbaka. Rofylldheten som gör att allt syns och går att se. Dofterna samlas åter och aftonen vibrerar av myggornas sång. Sommarkvällen i min trädgård är mättad och min.

Liljeblommande tulpan i juni 2014.

Trädgårdsmässa och kungligt besök.

En härlig fredag inledde min helg, då jag med raska räfstag samlade ihop fjolårslöven på min växande barmarksyta. Till min stora glädje hittade jag även årets första krokus som modigt öppnade sina kronblad vid husväggen. Innan jag gick in började de första snöflingorna virvla i luften och den tilltagande vinden rufsade runt i mina lönnlöv. Dock bara några varnande flingor men de förebådade en kylig natt. Skrapade bilrutan innan jag styrde kosan mot Umeå och hade på känn att Kung Vinter skulle återta all vunnen mark. Vilket skulle visa sig! Väl hemkommen kan jag konstatera att halvmeterhöga drivor av nysnö sträckt ut sig över lövhögen. Min modiga krokus har fått ett rejält fluffigt täcke och får tålmodigt invänta kommande solskensdagar.

Sommardrömmar från Brån.

Trädgårdsmässan däremot var en fröjd av skirt vårgrönt och doftande montrar med vårblommor gav inspiration. Lite av den inspirationen kom med i en kasse hem och ett körsbär vid namn Snövit och 3st Blåbärstry får nu hålla ut mot kylan i växthuset.

Fick även veta att jag kan hitta härdiga plantor i Brån, så nya Havtorn och Björnbär kommer att hämtas hem så snart marken har tinat fram.



Primulor i nytt täcke!

Tror nog dock att jag får vänta lite med att realisera alla ideér som jag fick med mig från mässan. Tänker att snön behöver en rejäl dos av Gumman Tö först. Speciellt med tanke på att jag fick skotta för att få upp växthusdörren. =)

"Vintern rasar än i våra fjällar..."

Sorkelegi!

Sorkbuffé!

Fullvuxna träd på menyn.

Så här i snösmältartider brukar det vara en nervös väntan gällande vilka växter som skadats av den långa vintern. Denna vår har dock en mäktig mängd otrevliga upptäckter på lut. Visst har jag varit orolig över sorkskador tidigare, men denna vår är oväntat bekymmersam. Det verkar vara ett av de extremsorkår som med intervaller återkommer här i norr. Har varit med om en liknande topp 2011, då skadorna var många. Nu var det dags igen, och jag var något oförberedd. Växter som jag inte skyddat tidigare har blivit svårt skadade, och de stackars buskar eller träd som jag glömt är obönhörligen skövlade. Kommer så väl ihåg...det är så dags nu... att jag besökte den lokala återförsäljaren (finns bara en) och skulle köpa gnagskydd till de sista behövande, och det var slut. Sedan förföll detta i glömska, tills jag någon gång under vintern kom ihåg att jag nog inte fått ut all vinterrustning till de då snögömda skyddslingarna i trädgården. Lite vinterlat förlitade jag mig på att det liksom innevarande år knappt synts till en sork, och vilade lugnt kvar i soffan. Ack så jag bedrog mig. Har gått en sorgevandring runt min skövlade gård och om och om igen förbannat min dumhet.  Antar att jag nästa höst kommer att klä in minsta kvist i någon form av skydd, och sedan glömma bort det hela lagom till nästa "sorktopp" som enligt vetenskapen ska infalla om ca 4 år. Ja, det är så dags att kolla upp intervallen nu... Suck! Bara att bita i det sura äpplet och ta nya tag. Fick dock ett jättebra tips från Nina vid Blomqvists plantskola att det går att använda björktjära. Måste se om jag kan få tag i denna produkt som då går att smeta på trassliga grenar där gnagskydd passar dåligt. 

Framtidstro!

Så nu har jag då fått skriva av mig och ska försöka låta bli att komma tillbaka till denna sorgesång över de fyrbenta smågnagarna och deras gnissliga gaddar. Lämnar bildbevisen till beskådning och avslutar med att se framåt för i varmbänken gror det så det står härliga till. Asiatiska kålväxter och blandad plocksallat kämpar sig igenom minusgradsnätterna och knakväxter i solgassdagarna. OCH jag har sorksäkrat lådan... Ha!

EN VÅRVINTERVISA
"Smält min is, låt min snö gå i tö", suckade vintern till våren.
"Kanhända, kanhända om solen vill, vi vänta väl ännu en månad till, så kanske det sker", sjöng våren. (Gustaf Fröding)

Fruktträdsfakta!

För att göra det lättare att sortera sorter...

Vi börjar med störst först. 

Äpplen:

Borgowskoje (Växer bra- ger frukt)
Transparente Blanche ( Frysskador på vintern, har ännu ej blommat.)
Silva ( Sorkskadad, har ännu ej blommat.)
Säfstaholm röd ( Växer bra- ger frukt.)
Lepaan Meloni ( Växer bra men tog tid innan skörd. De första äpplena kom år 5)
Gyllene Kitajka (Ger ca 20 äpplen varje sommar. Svagväxande på B9 stam.)
Pirja ( Gav äpplen på 3 året efter plantering. Mognar tidigt. Goda ätäpplen.)

Har även provat Grenman och Antonovka. Båda frös sönder år 2 efter plantering. Antonovka bar äpplen men de skulle aldrig ha hunnit mogna. Det är endast sommarsorter som hinner bli färdiga- nätt och jämt.

Körsbär:

Skuggmorell ( Gav bär första åren. Sen stora frostskador. Huvudstammen har nu dött och jag låter de oäkta rotskotten växa som buske.)
Huvimaja ( Sporadiska blommor: Ännu inga bär. Stora frostskador varje vår.)
Lettisk låg (Blommar varje år men har ännu endast gett ca 10 bär.)
Chokladkörsbär (Frostskadad varje vinter. Har ännu ej blommat.)

Plommon:

Sinikka (Blommade svagt sitt 10 år. Ett plommon som föll av innan moget. Ofta frostskadade knoppar. Växer långsamt.)

Jorden på jorden.

Plantjord, Rosjord, U-jord, E-jord, Matjord, Blomjord.
Kärt barn har många namn...

Genom åren som jag strävat med att lära hur jag ska få jorden på min tomt att lämna ifrån sig pigga och välväxta grödor så har jag lärt mig en del. Kanske redan självklart för andra, men för mig har det varit en process där jag fått erfara att jord inte bara är jord.


Sammanfattningsvis har jag lärt mig att växterna behöver jord med bra näringssammansättning, den ska vara lucker och luftig med en bra balans mellan syre och vattenhållande egenskaper. PH- värdet ska vara rätt efter växttyp. Näring ska frigöras både för stunden och på lång sikt vilket även hänger samman med att den ska vara befolkad nyttodjur (såsom daggmask) samt bakterier och svampar.

Jorden på gården tar lätt intryck av ett avtryck!

Dock är det inte bara att tuta och köra med teorierna tätt i tankarna. Det behöver bli verkstad av alltihop, samt hanterbart på ett praktiskt sätt i förhållande till den jord som redan finns på tomten. Ja, och där stöter jag på problem. Den jord jag har att tillgå är kompakt lerjord som är kall om våren och torkar till en hård massa i sommarvärmen. Massor av mullrikt material måste tillföras, och spärrar läggas för att inte all näring ska försvinna eftersom det längre ner finns ett gruslager som dränerar bort näringsämnen fortare än jag hinner säga fosfor. Det har således tagit mig år av samlande av löv, kompost, stallgödsel och tillförd torvmull för att få till en odlingsjord som klarar några spadtag. För att stoppa näringsdränaget har jag dock allt mer gått över till att odla i upphöjda bänkar vilket är bra ur flera perspektiv. Sen har jag ju även tillgång till den välsignade hönsgödseln som är en guldgruva.


Köper dock en del jord till västhuset. Vill ha ogräsfritt och näringsrikt till kräsna tomatmadamer och gängliga gurkor. Även här har jag gjort några erfarenheter. Vid två tillfällen har jag fått in ohyra från billig plantjord, vilket förstört min växtsäsong. Växthusspinnkvalster och trips är riktigt deprimerande bekantskaper i växthuset. Har även sett skillnad i tillväxt och välmående på plantor som växt i olika köpta plantjordstyper. Bäst resultat har jag fått i Hasselfors eko-jord. Den är lite dyrare, men det fungerar bra att blanda den med egen jord samt en del billigare planteringsjord.

Pepparmynta som vaknat!

Grönt! Gott,
friskt, skönt vått!
Rik luft, mark!
Ljuvt stark,
rik saft,
stor kraft!
Friskt skönt
grönt!
(Gustaf Fröding)

Äntligen x 2!

Så plötsligt händer det!

Nu är den väldiga väntans tid

före lövningstiden... (K. Boye)

Mina sökande ögon fann då tillsist den första tillstymmelsen till vårknoppning i min trädgård. De första knopparnas tillväxt blir tidsmätaren mot den stora rusningstiden. Eller så som min make, uppväxt i Sveriges trädgård- Blekinge, brukar säga: "Nu kommer vårens käftsmäll!" För så upplever han våren här uppe. Först händer ingenting, sen ingenting och sen...smack! 

Men så kan det ju förstås även bli en segdragen historia med återkommande snö. 

Dock är jag inte lika lätt att göra besviken som Karin Boye då hon i dikten  Nu är den väldiga väntans tid fortsätter "Nu hukar sig skapelsen till längtans språng- innan besvikelsen sker...och träden och människorna mumlar som i sömnen: Vi ville mer!"

Jag blir alltid överväldigad av våren. Den som ger mer, och alltid överraskar.

Fler än jag är ute på inspektionsrunda. Tycks tro att även han tänker: Äntligen!

Trädgården i litteraturen

"Den som äger en trädgård och en boksamling saknar inget", är en variant på ett citat av romaren Cicero. Nog för att jag alltid älskat att läsa, men att sitta på en egen samling är inget för mig. Ting tar tid… Dock har mitt intresse fångats av en nyutgiven bok, och jag vill understryka att jag i övrigt är svårimponerad av trädgårdsböcker. Kanske för att de färggranna bilderna på välväxta buskar och blommor sällan visar vad som går att realisera i min ”zon”.

Just ja, boken. Ronny Ambjörnssons "Den hemliga trädgården" ser ut att trava runt, inte bara i den fysiska trädgården, utan vandra iväg med läsaren in i trädgårdens föreställningsvärld. Min nyfunna vän Epikuros nämns, vilket genast smickrar mig med igenkänningens uppmärksamhetsfångande effekt. Att författaren är idéhistoriker gör boken ytterligar intressant för mig. Det var länge sedan jag tog mig tid att få sällskap i mitt filosoferande från historiska kändisar såsom Boccaccio, Platon och Swedenborg. Det är liksom en skön kontrast att få jämföra och fundera över min trädgårds betydelse i relation till tankar tänkta hos florentinska humanister under 1400-talet. Alltid uppfriskande att dra upp huvudet ur snödrivan och låta några tankar testflyga för att sätta perspektiv på tillvaron.

 Bokläsarväder!

Har ännu inte läst hela boken, men bara en sådan sak som att trädgården beskrivs som en metafor för magi och utopi samt en plats för såväl kaos som ordning, ja då är jag helsåld. För närvarande lånas boken på biblioteket, men det är väldigt nära att jag ändå kommer att utöka min boksamling och hedra Cicero så att denna bok och jag får en något djupare bekantskap.

Fönsterbrädet

Spirande Santa Fe

Med snöstorm utanför fönstret så ägnar jag dagen åt att skola om och plantera. Jord som smular, faller mellan fingrarna och fastnar under naglarna. Jord som smiter från min noggrant förberedda omplanteringsyta och jord som fastnar på nyvattnade krukor, klumpar sig och fastnar på alla oskyddade ytor. Odlandets och växandets inneboende kaos huserar redan i mina krukor.


Följande medlemmar på min fönsterbrädsparad har idag tilldelats större krukor:
En stark chili "Long slim".
En medelstark chili " Santa Fe".
En mild chili " Aji Blanco".
Aubergin "Ophelia".




Nyplanterade idag är:
Basilika, oregano, rosmarin, timjan, purjolök och fänkål.

Rosmarin i kuvösen.

Min bästa!

Då och då så stöter jag på växter som ger mer än förväntat. Stor favorit och en riktig trädgårsglädje är Saskatoon. En bärbuske lika lättodlad som svarta vinbär som klarar vintrarna utmärkt och ger rikligt med bär. Har provat olika sorter och det finns tydliga skillnader.

Min favorit är sorten Martin, som är högväxande med ett upprätt växtsätt. Busken blir genom sitt sätt att växa lätt att skydda mot sorkangrepp på vintern genom att grenarna är raka med få förgreningar vilket gör att gnagskydden sitter bra. Sorten har även varit frisk, klarat vintrarna utan några som helst problem och gett rikligt med bär som mognar i omgångar.
Smakmässigt är dock sorten Thiessen bättre med större bär som mognar efterhand. Dock ger den mig stora problem med sina yviga grenar och trassliga växtsätt vilket gör den nästan omöjlig att skydda mot sorkarna som verkligen älskar Saskatoon lika mycket som jag. Fast det klart. Jag äter inte på kvistarna precis... Jag har även sorten Smokey, men den förlorar mot båda de andra sorterna genom att dels ha mindre storlek på bären, samt dels ha ett trassligt växtsätt som gör den lika svår att skydda som Thiessen.

Ja, jag har verkligen problem med sorkar, så möjligheten att kunna skydda växterna under snön har avgörande betydelse för om de överlever eller inte.
Anväder Saskatoon för färskkonsumtion tillsammans med andra bär. Efter att ha totalmisslyckats med flera sorters buskblåbär så är de seglivade Saskatoonbuskarna en välkommen ersättare. Bären är mindre söta än buskblåbär, men milda i smaken och vid full mognad så har de en härlig arom.

Kunde inte bärga mig idag utan tog snöskyffeln för att se hur buskarna klarat vintern. Som väntat så har sorkarna gått hårt åt all yta som inte täckts av gnagskydd. Konsekvensen av att snötäcket hann sluka en av mina buskar ovan den nivå som var sorkskyddad blev en svårt skadad Smokey. Att knopparna ätits av kommer förstås att påverka min skörd. Samtidigt är det svårt att sätta gnagskydden på de späda grenarna hela vägen till spetsen eftersom busken riskerar att brytas sönder när snö lägger sig och tynger den mot marken. Det har varit ett extremt sorkår i vinter. Värre än på flera år så skadorna är mer omfattande än vanligt.

Sortval och curlingodling

Promenadavstånd till fjälltoppen. Snowracerläge!

Dryga milen från mitt trädgårdsland finns zon 8, dvs kalfjäll, så hos mig pendlar odlingsklimatet i båda ytterkanterna av zon 7. Det innebär att odlingssäsongen kan variera år från år utifrån lokal väderlek och snöns närvaro. Något år har snön dragit sig undan redan i början av april, för att sedan ett annat år ligga kvar till slutet av maj. Förra året var det snöflingor i luften på midsommarafton samtidigt som det blev värmerekord i juli. För att utjämna effekten av det pendlande vädret så försöker jag skapa ett bra mikroklimat för mina växter. Träd och buskar har väldränerade odlingsplatser som höjdes upp redan vid plantering. En trädlåda håller jorden kvar lite över övrig marknivå, vilket gör jorden lite varmare om våren. Förutom mina äppelträd har jag även fyra sorters körsbär och ett plommonträd som klarat sig i ett par år. När det gäller trädgårdslandet så odlar jag det mesta i upphöjda bänkar och kan se stort resultat när det gäller de första frostnätterna om hösten. Med hjälp av fiberduk så kan jag rädda min skörd några veckor extra, speciellt från tidiga frostknäppar i augusti. Jobbar även med varmbänkar och marktäckning i form av gröngödsel. I växthuset kan gräsklippet alstra massor med värme medans det förmultnar runt mina gurkplantor. Sortval är ett annat sätt att få bättre skörd. Har provat mig fram och hittat favoriter bland såväl sockerärtor, bönor och olika kålväxter. När det gäller mina omhuldade äppelträd så planerar jag att skaffa någon ny sort i vår. Läser med förtjusning Leif Blomqvists bok "Äppel i norr" som guidat mig till tidigare äppelträdsköp. Nu har jag siktet inställt på sorten Pirja.



Planer görs upp vid morgonkaffet.

Kaosodling

Har tittat runt lite bland trädgårdsbloggar och sett vilken ordning som råder. Det är prydliga rader, välmöblerade växthus och prydliga pallkragar. Javisst är det trevligt med en vacker köksträdgård med välrensade gångar och rediga bönstörar, men riktig så ser det inte ut hos mig.  Jag föreställer mig att oerhörda mängder tid måste ägnas åt att hålla kvickrot, vattarv och svinmålla stången, sockerärtorna otrasslade, växthusglasen välputsade och sommarblommorna daggfriska. Tid som jag bättre behöver till att filosofera lojt svängandes i hängmattan. Har därför hittat min egen odlingsstrategi. Själv kallar jag mig kaosodlare. Maxat med grönsaker med minsta möjliga ansträngning. Jag vill ha många sorter, mycket smaker, krispiga konsistenser, frestande färger, ätbara blommor, knapriga rötter, kryddiga blad och överraskningar mellan raderna. Försöker hålla ordning i leden, men om jag får chansen så blandar jag vilt i mina odlingar. Trots bristen på estetik så kan vi självhushålla med grönsaker från maj till oktober och potatisen räcker fram till våren. Sommarfrukosten förgylls av bärskålar med havtorn, smultron, saskatoon, och vinbär. Sommarlunchen innehåller sallad i olika färger och former, flera sorters gurka och sockerärtor i gult, lila och grönt. Sommarmiddag blir det av ungsbakade primörer och grillade tomater och squash.

Ja, och så var det ju förstås hönsen. Visst vore det rationellt och praktiskt att hägna in hönsen...men det harmonierar inte med kaosodlaren inom mig. Jag stängslar istället in mina grönsaker och låter hönsen gå fritt. För endera parten behöver sitta bakom galler. Skyddsfängsel för morötterna liksom. Varför? Jo, den som inte har haft höns kanske inte kan ana vilken sprättkraft dessa små oskyldiga dunbärare har i sina fötter. En djup frodig mylla under några sockerärtsrankor förvandlas på några minuter till en  mullgrop där ärtrötter slitits upp av sprättande fötter och på vars botten en fluffig hönsmadam ligger och njuter med jord långt över ryggen. En pallkrage med späda rädisor och annat vårgrönt blir snabbt ett hönsspa om man vänder ryggen till. För att inte tala om de kacklande klientelets förkärlek för mask. Jag känner verkligen med gubben Pettson i sagoböckerna när han behöver stänga in hönsen för att få ner sina frön i marken. För inte behöver jag ta många spadtag i jorden innan mina stövlar är omringande av entusiastiska hönstrupper som nyfiket engagerar sig i mitt grävande. -Ka, ka, ka, kom...Hon gräver! Kackelkaos!
Viktigt för mig blir därför en hängmatta, och en hönsgård som då och då ändå får vara stängd. I alla fall tills jag hunnit få stängt runt mina grönsaker.

Lägesrapport

Inte mycket annat att göra än att pyssla om plantorna på fönsterbrädet och titta ut på den mycket långsamt smältande snön. Dock värmer solen och värmen gassar inne i växthuset. Några som på långfredagen verkligen njöt av en stund i solen var hönan Alpha med sina två kycklingar Videung och Grållan. De små fick en praktisk lektion av sin mor i hur man rengör sin fjäderdräkt medels sand. Trots ivrigt spanande så fick de små mest se himmel och snö, eftersom växthusets väggar fortfarande täcks av ett tjockt snötäcke.

Jag passade på att spana efter sorkmarodörer vid husväggen där solen fått fram en liten remsa barmark. Spåren är tydliga och gott om grävda gångar finns vid min lökplantering. En trörst att de inte äter narcisser, men andra smålökar har nog mättat sorkmagar i vinter. Nåja, hoppas det var gott.
Gick en sväng förbi bärbuskarna, men där finns inte mycket att se. En krusbärsbuske av sorten Hinnonmäki röd tittar försiktigt upp genom snötäcket.

Intet är som väntans tider...  Smält snö, smält!

Humanist eller frossare?

Efter en period av mycket jobb, och väldigt lite filosoferande och sommarodlingsplanerande har så den efterlängtade påskledigheten landat i mitt hem. En långfrukostmorgon med vedspisknaster i bakgrunden är bästa återhämtningen, samt en ohemul mängd påskgodis. Mandeläggen, som i smak passar perfekt till ytterligare kaffekoppar, hjälper mig att lösa korsordet där hedonist ska användas som synonym till ordet livsnjutare. Behövde faktiskt konsultera Google, och fick på köpet lite lärdom om Epikuros. Denne filosof ska ha haft en sammanslutning som benämnts Epikuros trädgård, och genast är mitt intresse fångat. För Epikuros ska lycka ha varit frånvaro av smärta och rädsla. Så långt är jag med och gör genast paralleller till min, av arbetsveckan smärtande nacke, som idag läks av njutningen i ledigmorgon vid köksbordet. När jag sedan kommer in i den del av texten som säger att Epikuros varnade för överflöd och frosseri, ja då sneglar jag lite på min hög med påskgodis. Aj då! Jag som precis började känna mig som en självklar medlem i det humanistiska sällskapet i Epikuros trädgård. Smäller igen datorn, återgår till korsordet, godiset och frossandet.

En annan typ av livsnjutning. 

Äppelblom är tre fullmånar bort.

En djupgul aprilmåne lyser upp i skymingen och påsken står för dörren. Natten som gick var tio grader kall och uppfarten vid vårt hus är fortfarande helt täckt av snö. Ännu känns sommaren avlägsen, men om bara tre månader kan mina äppelträd prydas av vita blommor, likväl som vara täckta av snö.

Mina äppelträd är av härdiga sorter och många av dem kommer från en finsk plantskola. Har alltid drömt om egna äpplen och det kan ha varit ett av mina starkaste skäl för att någon gång i ungdomen funderat på att flytta söderut. Ja, för att få ha egna äppelträd alltså. Men hur som haver hamnade mina bopålar i norr, och till min stora glädje gick det hitta tappra äppelträd som klarar sig i midnattsol. Efter flera års väntan på rätt väder såväl under koppanlagsbildandet på hösten, som frostfri blomperiod och tillräckligt med värme för att få mogna äpplen, så fick jag förra hösten min första riktigt stora skörd. Den sort som klarat sig bäst och växt sig stark är Borgowskoje, på grundstam Antonovka. Därefter är det ett rött Säfstaholm på grundstam A2 som kommer in som god tvåa på härdighetsligan. Har även Leepan Meloni, Silva, Transparent Blanche och Gyllene Kitajka, men ingen av dem har klarat vintrarna så bra som de två jag nämnde först. Hade även ett Antonovka och ett Greenman, men några särdelens målmedvetna vattensorkar ändade deras levnad genom att gräva sig ner i jorden och äta upp rötterna. På våren när tjälen lossnade avslöjades de glupska gnagarnas åverkan när träden helt sonika tippade omkull.

Bilderna är från midsommarnatten 2012.